Nytt år.

Ja, ni kanske märkte det? Att slutsiffran 19 blev 20... Numerologiskt är det väl bra, för jag tror att siffran 4 (2+0+2+0) betyder lugn och ro, och har med hemmet att göra. Skulle vara skönt om min stressade kropp (ja den kan tydligen bli stressad även om den knappt rör på sig) skulle finna lite ro, kanske t.o.m. med lite viktnedgång. För nu är mammas flytt över och huset är sålt. Men det dyker fortfarande upp problem som ska lösas, titt som tätt. Logistik, teknik och annat som morsan inte klarar av. Tack o lov (för mig) så får brorsan o hans fru ta större biten eftersom de bor hyfsat nära nu. Men vi ska i alla fall försöka hälsa på lite oftare än det blev när hon bodde på ön. Nu kan man ju åka buss på helgerna också... (fast har vi tur så blir det bil till helgen)

En av våra katter (den röda) gick ut tidigare idag, men har inte dykt upp sen. Smäller nog lite för mycket för honom. Han brukar gömma sig under en veranda vid huset, får hoppas han dyker upp till morgonen. Det brukar han göra...

Är ledig tors-fre. Jag har varit inne o jobbat de tre dagarna som var under julen, så nu är det min tur att få lite ledigt. Tänk, jag tycker det är mycket trevligare att vara ledig än att jobba...

Tror ni detta året blir ett bättre bloggår för mig? Får hoppas det, för man får ju dåligt samvete när man ser att en ip-adress som tillhör en viss person (eller nån släkting till denne?)  faktiskt fortfarande är inne o tittar på bloggen då och då. Ska försöka bättra mig. 2019 har präglats av olust och energilöshet - får hoppas att man hittar nåt pepp nånstans. Inom sig själv, eller från nån som har förmågan att lyfta mig lite. 

Till nästa gång - Gott Nytt År!

Flytt

Nej, inte jag denna gång (tack o lov). Men lilla mamma sade i somras att hon inte ville bo en vinter till i ett stort hus. Så nu har vi barn och våra respektive hjälpts åt att fixa en lägenhet, och röja och städa (med städfirma) i huset för fotografering och visning så småningom. Får se vad man får för ett stort hus som iofs är ganska slitet. Men mäklaren var nästan chockad när han fick se hur fint det blivit jämfört med hur det såg ut där när han var där och tittade första gången. Får hoppas att spekulanterna tycker detsamma. 

Det största problemet är väl att mamma flyttar från 126 kvm till 60 kvm. Det blir mycket möbler som inte kommer med. Det mesta har åkt på tippen, men det står ju grejer kvar som väl får värderas och eventuellt säljas när mamma har flyttat. Sedan har hon ju lådor och skåp fulla med saker som ska gås igenom. Och mycket av det som skulle kunna slängas, vill ändå mamma spara... Vi får se hur det blir med det. Tur att det finns förråd att fylla också, dit hon kommer.

Vi har varit hos henne i omgångar, mina bröder, deras fruar, min sambo och jag. Slitit hund. Och min dotter var med och stylade inför fotograferingen. Jag tycker hon ska utbilda sig till inredare, för det finns ett intresse och en talang. Fint blev det. Det blev fint där jag och min svägerska pyntade också, så bilderna på huset ser nästan overkliga ut, haha.

Jag längtar till andra sidan av den här flytten. Har nog levt i något slags stress ända sen pappa dog förra augusti, men när detta är gjort så kanske man kan slappna av lite. Jag är tacksam att min svägerska tagit tag i biten som rör hemtjänst, vård, färdtjänst och annat på orten dit mamma flyttar. Och sedan kan man hälsa på utan att sova över, för man kan ta sig hem även på helgerna. Tar ett par timmar att ta sig dit för oss - med buss - men det är i alla fall i civiliserade trakter. Och om vi i nödfall skulle behöva sova över kan vi nog krascha hos brorsan och svägerskan som bor en kvarts bilväg därifrån. 

Annars då?

Tja, jag har sålt en bok till. 1 st. Fantastiskt hur försäljningen går, tycker ni inte? Så livet är som vanligt. Går till jobbet, jobbar, äter lunch, jobbar, åker hem, somnar vid teven (ja, det är ju höst!). Önskar jag kunde säga att jag har ett nytt, fantastiskt jobb som gör att jag inte längre längtar ihjäl mig efter pensionen. Men inget ännu (vimlar ju inte av möjligheter för en 57-årig tant...). Sen vet man ju vad man har men inte vad man får... Och så det där med "comfort zone" då - jobbigt att titta utanför den... Jag är fortfarande mycket uppskattad på arbetet, av vissa i alla fall, så det skulle ju kännas som att man sviker lite grann, om man ger sig ut på andra äventyr. Å andra sidan är man aldrig oersättlig. Jag läste en gång att kineserna säger att avtrycket efter dig när du lämnar är lika stort som det avtryck en knytnäve sätter i en skål med vatten när du tar bort handen...

Så är det. Tillbaks till kaffet som står på bordet. Vi köpte en Senseo, men tycker inte det är lika god rund smak på kaffet som med den Tassimo vi haft tidigare. Möjligen åker den ut på Blocket så småningom. Eller så är det en vanesak. Time will tell.

Taggat med: 

, , , ,

En del av mitt hjärta

Igår öppnades ett hål i mitt hjärta. Jag trodde inte att det skulle bli mer än en liten spricka. Men man fäster sig så... Trots att vår hund var lite av en börda sista tiden, både för honom själv och för husse och matte, så är saknaden stor efter att ha tagit farväl. Även om det var rätt tid, och veterinären trodde att det nog handlade om dagar, så kan man inte veta innan man tagit det slutgiltiga beslutet, hur svårt det känns. Och hur rätt det kändes ändå, att låta honom få gå.

Vi ordnade så att en veterinär kom hem till oss. Sandor kom och hälsade i dörren, viftade på svansen, och tog tacksamt emot lite godis. Sedan lade han sig på sin kudde som om han visste att han äntligen skulle få hjälp med sin trötta och värkande kropp.

Han fick lugnande först, genom en spruta i huden i nacken. Vi gosade och pratade tills han somnade skönt. Medan vi fortsatte att klappa honom, satte veterinären en kanyl i hans ben och gav honom mer narkos, innan hon till sist gav honom det han somnade in av. Jag höll handen mot hans bröst tills hans hjärta slutade slå. Vi satt en stund med honom medan veterinären hämtade en filt i sin bil att ta med honom i. Vi lämnade honom på det viset. Det var ett tryggt och lugnt sätt för honom att få komma till ro, och vi är tacksamma för att vi slapp åka till en mottagning, med den stress det innebär.

C ska måla en bild på en sten för honom, på samma vis som vi gjort med våra katter som gått före. När han orkar. Just nu försöker vi vänja oss vid tomheten. Det blir väl bättre med tiden...

Var på konsert med Backstreet Boys dagen innan. Jag är glad att vi hade "klarat av" det innan lördagen, för annars hade det nog blivit svårt att kunna glädja sig åt det. Men så här efteråt överskuggas ju det av det som var nödvändigt att gå igenom igår.

Sandor blev nästan tretton år - född den 20 juni 2006 och död den 1 juni 2019. Saknar dig, lilla gubben. Och du hade det coolaste kennelnamnet, vår Shadow Chaser!

Och upp poppar en bloggare

Ja, vad ska man säga? Mitt senaste inlägg var i slutet av november. Man kan väl säga att vinter och stress kom ivägen. Sedan farsan kilade vidare i augusti  har jag ju ringt morsan varje dag, plus fixat med bouppteckningen, gravstenen, ansökan om gravskötsel, räkningar, färdtjänst, ansökningar, mediciner, hemtjänst, deklarationer o allt möjligt annat för henne. Samtidigt som man jobbar heltid. Och mina bröder med fruar får ju göra allt annat,  med transporter hit och dit, underhåll av huset och annat. Även jag var med - och dottern med pojkvän - och röjde i trädgården i påskas. De pallkragar som bröderna fått hjälpa pappa att sätta upp för ett år sedan, togs bort. Mamma orkar inte odla eller ta hand om det. Så nu är det väck igen.

Har även genomgått något av  en förtroendekris på jobbet. Efter att under hela mitt yrkesverksamma liv - snart 40 år - ha varit mycket uppskattad för mitt sätt att ta tag i saker, rätta till felaktigheter, dadda för de som inte kan själva, och vara en klippa för min omgivning, så har jag av ogina personer fått lögner sagda om mig som gjort att ledningen orättvist och grundlöst ifrågasatt mitt tidigare så uppskattade sätt att "hålla skutan på rätt köl". Personer - varav någon jag lärt upp - har inte behållit kunskapen, och tål inte heller att bli tillrättavisade.

Vilket gjort att jag ju ett tag tappade sugen, och bestämde mig för att helt sluta med att hjälpa till med saker som inte ingår i mitt löpande arbete. Alla fel som jag ser, skiter jag numera i. Lärdomen av detta (som hände i vintras) är; Ställ inte lika höga krav på din omgivning som på dig själv, för det är en källa till ständig besvikelse.

(Lite tillfredställande har det varit när kollegor nu upptäcker saker de missat för att jag inte tagit tag i det för dem)

Sökte några jobb. När jag på ett av dem efter intervju blev uppringd en andra gång kände jag att jag faktiskt inte orkar att börja om från början på ett nytt ställe. Jag vill bara sluta jobba egentligen. Gå i pension. Men jag får väl "sitta av" åtta år till innan det blir verklighet. Och leende stå ut. 

Men jag skrattar en del på jobbet också. Tack och lov är de flesta av mina arbetskamrater underbara människor. Tur är väl det. Och man kunde ju ha ett tråkigare jobb...

Hemmavid sjunger vovven på sista versen. Han är ju sjuk i levern (troligen cancer). Hör inget, ser dåligt, verkar förvirrad ibland. Men så länge han äter och visar glädje och livslust, så avvaktar vi, även om man märker hur det går neråt. Han går nästan inte ut längre, bara en promenad om dagen. I övrigt föredrar han att göra det han ska i vår trädgård. Tur vi har den. Antagligen får han flytta till den stora gräsmattan i skyn innan sommaren.

Just nu har han bandage om magen. För att hålla kvar kompressen som sitter på en talgkörtel som "poppat". Som en stor jäkla finne. C har tryckt ut gägg i ett par dagar nu, och så får det läka medelst rengöring och kompress. Blir nog bra.

Myspys.

Ligger i sängen. Hunden med. Och katten. Lite trångt. Men så har vi det. Sambon ämnar väl sova ett par timmar till, men för mig blir det nog frukost nu  Fem i nio. Hyfsat sent ändå.

Vem vet - kanske jag bloggar lite oftare hädanefter?

Kollar förresten på GOT (Game of Thrones) nu. Är inne på säsong 5. Vet inte om jag tycker det är så bra som alla säger, men nu måste jag ju se hur det går. Och Sandor är ju med. Vår vovve heter Sandor, och i GOT finns en karaktär som heter samma. Och kallas för "Hunden". (!!)

På spåret

Fördriver tiden på hemresa från Stockholm. Första klass idag, men tåg är tåg. Blir lite långtråkigt. Så då får man väl blogga då. "Varför jobbar du inte", frågar ni er, men behörigheten till vissa program är begränsad vid mobilläge, så när man kollat sina mail finns det inte så mycket mer att göra...

Har varit i Estocolmo. Ja, jag vet, jag borde kanske fråga om folk som bor i staden vill ses på kvällen, men jag gick upp klockan fyra igår morse och visste att jag inte skulle orka med att ränna genom stan på kvällen. Blev teve på hotellet istället. Var ju tvungen att se Bagges bröllop. Herre jösses vad man grinade till det då! Så fint :-) Och så tänkte jag att "jag och C måste gifta oss!". Men för det första så är jag ju ingen f.d. fröken Sverige, och sen såg ett sånt bröllop ut att kosta multum. Nöjer mig med att vara sambo, bara det är C som är den sambon <3

Fredagens "kurs" (jag var på en verksamhetstest för implementering av ett program in i ett annat istället för det som inte längre duger) varade lite för kort tid. Slutade redan vid halv tolv. Sluttiden var satt till tolv, och plikttrogne jag hade ju inte bokat hemresa för nära den tiden. Så det blev att vänta på centralen till nästan halv två. Men jag passade på att ta en promenad från huvudkontoret till centralen. Har för mig att det brukar ta ungefär 30 minuter, men idag tog det 40... Ok, hade lite packning, men jag har nog sackat lite på stegfarten. Var jobbigt helt enkelt. Sen är det kanske inte samma sak att gå den där vägen, när den där känslan av att "vara i närheten av" den person som jag tidigare hyst lite extra sympati för, inte infinner sig eftersom vederbörande inte bor kvar.... (jag hade ju naturligtvis haft den vägen att gå till huvudkontoret ändå, men det var ju trevligt när man kunde tänka på det medan man promenerade :-)

Blöh, nu mår jag illa, X2000 och begynnande mörker funkar inte så bra med mitt balanssinne. I alla fall inte när jag skriver samtidigt...

Adios for now

Lite passande musik


Taggat med: 

, , ,

Klar!

Nu är jag färdig. Känns det som i alla fall. Har i veckan hjälpt modern med att bl.a. fixa bankaffärer efter min far - ta över tillgångar och skulder, lagfart på hus, m.m, m.m. Min energi har inte räckt till att blogga om det. Och vad är det att blogga om? Något som de flesta behöver ta sig igenom någon gång i livet. Det lär ju hända igen inom en inte så avlägsen framtid, för mamma är ju inte heller purung.

Men det känns ändå skönt att man nu är tillbaka i någon slags normaltillvaro. Jag får ju sköta ekonomin även i fortsättningen, men nu har vi fått struktur på det och min kontrollbehovssjäl har landat. Begärt E-fakturor där det finns möjlighet. Fixat internetbank som jag har tillgång till för henne. Osv.

Och det där med att ringa Färdtjänsten hit och dit blev lite lättare när V-trafik beslutade sig för att införa en app. Jag gillar appar.

Vi lämnar det.

Tillbringade förmiddagen framför teven. Såg en show med Lena PH. Jag fastnade, för fy tusan vad bra hon är! Hon bjuder på sitt innersta, och berättar om ett brustet hjärta, om kärlek som gick fel. Och om sina barn. Hon verkar ha ett djup som man kanske fått som 50-åring. Samtidigt som humorn vilar över det hela. Hon och jag är födda samma datum. Hon verkar ha fått det där som jag inte har - utseende, talang, mod. Men om man lyssnar på henne så kanske jag har något som hon inte har lyckats finna helt och hållet. Jag har en partner som är min bästa vän, en kamrat i livet, en som jag vill bli gammal tillsammans med. Å andra sidan är det ju en föreställning hon bjuder på, så man vet ju inte hur det är egentligen. Men om det är som hon berättar, så önskar jag henne all lycka i att finna den sanna kärleken. Borde ju finnas en mängd snälla män där ute som inte skulle välja henne för att hon är Lena PH, utan för att hon är den människa hon verkar vara. 

Fast vad vet jag.

Skitväder. Är det. Men ganska varmt (9 grader). Känns ju inte direkt normalt i november. Lite snö hade ju ljusat upp det hela lite, även om jag egentligen inte vill ha kallt och snöigt. Och snart kommer ju juleljusen, får se fram emot det. Har märkt att årets mörkaste månad inte drabbar mig lite mycket som när jag var yngre. Kanske för att tiden går fortare med åren. De trettio dagarna i november far ganska snabbt förbi nuförtiden. Rätt som det är är det maj igen, ska ni se!

Nu til Bagge. Anders Bagge. Har ni sett hans såpa på sjuan? Han har nog skjutit sig lite i foten genom att ställa upp på att filma den, för han - som man tyckt varit en mysig liten nallebagge - framstår som en ganska påfrestande man att ha omkring sig. Och man får ju mycket sympati för hans fru, som starkt kämpar vidare med ett leende. För att hon älskar honom. Det är tur att dom har oss, männen.

Ok, han verkar ju ha några demoner att fightas med. Men han har nog tur som har hittat en sådan fantastisk kvinna. All cred till Johanna!

Har ju inte jag att göra med. Egentligen.

Grannens katt sitter här intill mig på köksbordet. Han har bott in sig här hos oss, men sover någon gång ibland hos sin ägare. Vår katt har accepterat honom, och de delar ibland på sovplats på vår säng. Han har väl blivit lite tjockare sen han började äta hos oss, haha, men hur svårt är det inte att stå emot en fjäskande jamande katt som bara vill ha liiite mer kattmat, för det var ju så lääääängesen han åt sist...purr purr...

Vi har inte varit helt lata idag. Vi har ju handlat i alla fall... Eller ja.... vi har beställt på nätet. Ja, men det kan vara JOBBIGT, vet ni! Man måste öppna locket på laptopen, man måste logga in, man måste SKRIVA in vad man vill ha, och bestämma sig för vad man ska klicka på. Och så måste man ju VÄNTA på maten, ända till imorgon. Hur många kalorier drar inte det??

Ja ja, imorgon ska man jobba igen. Tills dess kurar jag hellre inomhus medan regnet droppar från den grå himlen.

Lite musik som piggar upp då:

 


Taggat med: 

, ,

På väg

Såklart man ska åka tåg. När ställverk brunnit och tågtrafiken dras med förseningar. Det rullar än så länge, men jag och mina arbetskamrater har ställt in oss på att vi kan komma att dyka upp på konferensen nån timme sent. Eller också inte. Svaret på denna eviga fråga vet endast rälsgudarna. Vi vanliga dödliga har bara att anpassa oss.

Men frukost fick vi i alla fall. Passade bra idag när tiden hemma i morse  bara tillät inhystande av liten smörgås samt kvickdrick av teet. Klockan sex.

Drömde om en person inatt, som inte har varit särskilt ofta förekommande i mina tankar på sista tiden. Snäll som fan, som vanligt. Denna gång mot mitt ex (!) som han lovade hjälpa, där han satt mittemot honom och lyssnade. Vad det var han skulle hjälpa honom med vet jag inte. Mina bröder dök upp i dörren och fick äntligen se att det jag sagt om vederbörande var sant.

Ja, en dröm som sagt.

Kanske för att jag är på väg mot hans hemtrakter.

Annars är det som vanligt. Höst. Tjock. Trött. Kan ingen ge mig ett multimirakelpiller? Eller några miljoner kronor så att jag kan sova när jag vill, och jobba hemma istället för på jobbet? 

Det kommer jag att tjata om tills jag går i pension troligen. När jag sedan äntligen uppnår detta nirvana så kommer jag nog att klaga på att den lilla pensionen är knaper. För det blir den ju om man inte jobbar till 70... och DET kan ni glömma!

On a positive note; Det blir finmiddag ikväll. Och vem vet, kanske något av föredragen blir intressant? Och imorrn är det ju hemresa!

Kan en sång pigga upp?

 

Taggat med: 

, ,

Höst

Haft lite mycket omkring mig ett tag. Pappa dog i början av augusti, och mamma behöver hjälp med en hel del. Bouppteckning fixad men inte helt klar hos Skatteverket ännu. Tar hand om bankgrejer. Fixat gravsten. En del annat tar mina bröder hand om. Jag får även se till att lilla mamma kommer iväg med färdtjänst när hon behöver - till sjukbesök och annat. Antar att det är dags att ge tillbaka lite av den omtanke som mamma alltid gett oss. Man gör det man kan för dem man älskar, så är det. Och vissa saker får man ju prioritera - jobbet går i andra hand när resten av livet behöver ordnas med.

Ändå har man behövt hjälpa till både här och där på jobbet. Flera som varit borta i omgångar, på kurser, med sjukdomar och med semester. Jag har ju också fått hjälp när jag varit borta, men ibland känner man att kanske det är dags för mig att vila lite. Ett par år eller så... Å andra sidan ska jag ta två (!) dagars semester för att hälsa på mamma mitt i veckan i slutet av oktober. Varför inte helgen, undrar ni? Fråga lokaltrafiken! Kör ju inte dit jag ska på helgerna! Det kan man tycka är bajs, men det är ju som det är...

Har begärt ledigt i mellandagarna också. Wohoo, två dagar till!...

Får väl anse några resor i jobbet vara semester då. Ett par dagar i oktober, ett par i november, och ett par i december. Fast ni känner ju mig - jag skulle hellre stanna hemma. Men när alternativet är att vara på kontoret och ratta allt för de som är iväg, så åker jag hellre med själv också. Får ofta höra att jag är en klippa, men sten eroderar ju med tiden. Det börjar slutta betänkligt, känner jag ibland. Får hoppas man inte blir till grus alltför snart. 

Men - jag ska inte klaga. Det är trots allt hyfsat lugnt på jobbet just nu. Och den träliga IT-biten har en nyanställd i huvudsak fått ta över. Känns som en fantastisk lättnad, speciellt nu under hösten när inventering av hårdvaran ska ske... Lycka till, L! (Fast hon tycker det är skitkul. Säger hon. Mest för att hon ännu inte fyllt trettio, antar jag  :-D )

Kanske en läkare efter påtryckningar hade sjukskrivit mig ett tag. Men jag tror inte det blir bättre av det. Då ska någon annan sköta kontrollfreakets (mitt) jobb, medan jag går hemma och förlorar pengar. Nä tack. Och egentligen mår jag ju ganska bra, men ibland känner man att man vill ha tid för något annat i livet än just jobb. Jag är SÅÅÅ redo att gå i pension. Synd bara att det är minst åtta år kvar...

Fast ibland får man lite lust... Vi pratade vid fikat häromdagen om att jag skulle skriva en bok till. Spånade lite om en skräckis/spökhistoria. Som utspelar sig på kontoret. Började faktiskt nedteckna en liten bakgrundshistoria, och några rader på en storyboard. Vem vet, kanske jag tar tag i det någon dag...

Tills dess får ni gärna köpa de böcker jag skrivit tidigare, i en HELT annan genre:

Ett enda ögonkast (klicka på länken!)

Ellinors hjärta (detta är också en länk! Doh!)

On the positive side:Det är lördag idag! Ledig! Och idag gör vi inte nånting, känns lyxigt. Jag gillar att slappa på helgerna.

Har köpt en ny jacka (typ täck-kappa). Midnattsblå. Ser ut som en korv på mig, som allt annat, men himla skön på! Blir bra till den vargavinter som väntar (?).

Har köpt lite ny musik; ett par singlar av Peter Simson. Alltid lika trevligt. Leta själva - de heter "Förlåt om jag stör" och "Leva livet" (nä, inte Lill-Babs gamla dänga, utan något helt annat, mycket bättre!).

Här är lite annan musik, en duett med Ed Sheeran och Andrea Boccelli. En vacker kombo! 


En bild från idag, från området vi bor i - ibland är man tacksam för var man befinner sig i livet  <3  

Politik - usch!

Man ska inte prata politik i jobbet. Vi kom in på SD via någon som var ilsk över att herrarna Filip och Fredrik i TV skämtsamt ondgjorde sig över valresultatet i Skåne och ville gräva bort Skåne från resten av Sverige. När man är skåning så uppfattar man kanske det som "rasistiskt" men nu är det ju så att skåningar inte är någon ras eller etnisk minoritet... Men visst, kanske ett skämt som drabbar en själv istället för någon annan inte faller i god jord...

Denna lilla diskussion utvecklade sig till - från en annan person - genomgång av statlig ekonomi och hur man måste sätta det i relation till just invandringen. Ska man låta äldre människor som fötts i Sverige och arbetat här, få dålig omsorg när de blir gamla? Och istället satsa på invandrare? Det resonemanget reagerade jag känslomässigt och möjligen idealistiskt på. För varför i HE-ETE måste man sätta de svaga grupperna mot varandra? Istället för att prata om hur vi kan se till att fördela resurserna på ett mer jämlikt sätt? Och när man då råkar säga att vi i det här landet är priviligierade, så togs det personligt. Att jag påstod att det skulle vara just denne vite, medelålders, heterosexuelle mans eget fel att andra hade det sämre än han. Jag försökte få honom att förstå att det ju inte är hans "fel", men att man nog som svensk i allmänhet måste inse att vi är priviligierade, och kanske har möjlighet att ta lite av vårt välstånd och ge till de som behöver vår hjälp. Jag, som kvinna, är något lite mindre priviligierad än han (på grund av den nedärvda inställningen till kvinnor och män, tack och lov inte lika mycket i vårt land som i många andra länder), men jag anser mig ändå priviligierad i relation till många i min omgivning och i resten av världen.

Han fortsatte med att hävda att alla har ett val. Att man kanske inte ska ta semester på vintern också om man vill resa på semester på sommaren.

????????

Bara det visar ju aningslösheten. När valen hos många snarare handlar om huruvida de ska kunna köpa skor till sina barn i höst, eller kanske istället köpa de där galonbyxorna som förskolan kräver att barnen ska ha. Eller om man ska äta kött en gång i veckan, eller låta barnen få med sig frukt till skolan. Semester för många, är att vara hemma i lägenheten och ta med barnen på gratisnöjen. Liseberg t.ex. är nog för många människor ganska ouppnåeligt.

Jovisst, vi svenskar ur arbetarklassen hade det inte så fett i största allmänhet när jag växte upp. Men har vi nu fått ett samhälle där vi kan utbilda oss på statens bekostnad, och har möjlighet att göra en klassresa så betyder inte det att man får glömma sitt ursprung, eller inte kunna se saker ur andra - mindre lyckligt lottade - människors perspektiv. Det är bara att ställa sig själv frågan om man själv skulle vilja lämna sitt hemland och resa genom Europa till en osäker framtid, om man inte var tvungen. Sedan är ju både jag och mina kollegor färgade av det faktum att vi inom "vår bransch" ser baksidan av invandringen. Man ser dem som inte sköter sig och som ställer till det för landsmän och andra ur dessa grupper som kanske är här för att skapa sig en framtid genom att få lov att bidra till samhället.

Och visst behöver vi våra invandrare. Alltsedan arbetskraftsinvandringen på femtiotalet, från Finland och Italien m. fl länder så har Sverige dragit nytta av det som dessa bidragit med. Man måste tänka längre än till kvinnan som sitter med sin mugg utanför mataffären och även se alla de människor som inget hellre vill än att "dra sitt strå till stacken" och bli en del av samhället. För utan invandrare stannar stora delar av Sverige. Se dem som en resurs istället! Ha ett långsiktigt perspektiv! Felet med samhället är ju att - på samma sätt som vi bortprioriterar skolan för ungdomarna genom att låta dem som är priviligierade välja och de som blir över få nöja sig med det som är sämre - vi inte satsar tillräckligt på nystart för dem som kommer hit så att de snabbare kan bli en produktiv kugge i det svenska maskineriet. Det löser man inte genom att stänga gränser och välja bort de invånare som inte är infödda svenskar.

Eftersom jag inte är politiker och dessutom inte har någon särskild kunskap om nationalekonomin, så kanske jag endast kan yttra mig genom min idealism. Vad vill jag ha för samhälle? Ett där klyftorna ökar och det är "var man för sig själv", eller ett där man ser till hela samhället och inte bara försvarar sin "rätt" till att behålla de pengar man förvärvat genom sitt privilegium att vara född i Sverige. För mig är det inte svårt - det blir det sistnämnda. Man kanske måste komma ur myllan för att se solljuset, medan de som redan står i gasset inte förstår hur dunkelt det är vid stammens rot... Och ger man inte en plantas rötter vatten, så dör blomman så småningom... Tänk på det!



Trädgård och lite rock´n´roll

Ska hon blogga nån gång eller?? Jodå. Nu. Har varit hemskans länge sedan. Bilderna i bloggen lade jag in den 19 maj för att skriva något, men sen har det inte blivit av.

Så då får jag väl redogöra för vårens vedermödor. Nä, inte så mycket vedermödor faktiskt. C kom på lite grön kvist, efter att ha erhållit en slags ersättning som riksdagen beslutade om att vissa av oss medborgare hade rätt till på grund av en slags kränkning. Det är det jag kommer att säga om det, men det var trevliga pengar som ramlade in i maj. En hel del skulder betalda, lite uppdämda behov tillgodosedda (plus diverse lyxkonsumtion i form av inte fullt så behövliga inköp - elcyklar bl.a.). Sedan är lite undansparat för framtida behov. C fyller ju 50 nästa år, så kanske en del går till det.  :-) 

Bilden nedan visar hur hyresvärdens anlitade snickare lämnade det påbörjade altanbygget på en fredag eftermiddag. Dvs, plankorna som ligger tvärs över fick vi själva kånka dit för att över huvud taget kunna gå ut på vår gräsmatta! Och för att hunden - som är gammal och trött och vägrar gå på promenad på kvällen - skulle kunna göra kvällskissen utan att ramla ner mellan reglarna...

De fortsatte på måndagen sedan. Blev klart ganska snabbt när de väl satte igång ordentligt. En "ruta" som vetter ut mot trädgården, och även en "ruta" som ligger på andra sidan den tidgare utbyggda altanbiten (där sopborstarna står). Vilket gör att vi nu kan sitta på kökssidan och njuta av kvällarna. Nu väntar vi bara på ett internetbeställt staket som förhoppningsvis kommer på måndag. Då blir det till att snickra lite (möjigen gör C det mesta av detta), och sedan har vi vår myshörna utanför köksfönstret. En annan fördel är att grannen intill också har byggt veranda, och har satt upp skärmar vid sin, så insynsskydd är ordnat. Vårt staket blir av det lägre slaget, mest på grund av att vi vill kunna se vinbärsbuskarna som står mellan oss och grannen.  


Och så har vi planterat! Rosor. Bonica 82. Låter ju skittråkigt, men de är ganska fina. Rosa när de slår ut, för att bli vitare efterhand de blir större. Tåliga saker ska det vara, som blommar ända in i november. På bilden nedan ser det ju fortfarande lite torftigt ut (från 19 maj), men nu har knoppar kommit, och ett par börjat slå ut. 

Ska lägga upp en bild när vår rabatt ser ut som bilderna man får upp när man googlar på rosen 8-) 

Musik då? Jajemän! Nja, inte Sweden Rock. I år heller. Vi köpte biljetter till Foo Fighters istället. Min födelsedagspresent till C. Köpte dem lite sent, så inga vidare platser. Tack och lov för stora skärmar! Det var kul! Förbanden var astråkiga, men så fort Dave Grohl tog ton, så glömde man sina onda höfter och trötta fötter. Jodå, vi satt på läktaren, men det blir också tröttsamt efter ett tag. Foo Fighters gick på scen kl 21.15 - vi var på Ullevi vid halvsjusnåret...

Och dagen efter fick man vara med om en surrealistisk upplevelse, när Johnny Depp står på Lisebergs scen tillsammans med Alice Cooper och Joe Perry (och några till). Rockröjare, mestadels med Alice på sång (eller vad man ska kalla det, hehe), men tror ni inte på fasen att mr Depp sjöng i ett par låtar också. En låt där han bara hasplade ur sig en massa text, och den som varit på konsert på Liseberg förut vet ju att just ljudet inte är det man går dit för. Så jag har ingen aning om vad det var för låt, men Johnny gjorde ett bra jobb. Han är väl van att lära sig mycket text, kantänka... Sedan gjorde han även en cover på Bowies Heroes. Jäkligt bra! Tänk, en del får allt. Utseende, talang, charm, sexighet... (och i Depps fall även skilsmässa och åtal för misshandel, men det glömmer vi nu...).

Kort sagt; Depp får gärna bli rockstjärna "på riktigt" när han inte vill skådespela längre. Han hade en skön stil, med gitarren slappt hängande halvvägs ner på låren. Lite som Dregen.

 

Och inte såg han sjuk ut heller. Som vissa bilder på media ville få oss att tro. Fast vad som är sanningen, vet ju inte jag.



Bissingar och hypotyreos

16 st. Bissingar. Ja, alltså, tänder. Så många fick vår vovve ta bort. Veterinären  "renoverade" munnen på honom i torsdags. För två år sedan var vi på en annan klinik, där de tog bort en trasig tand samt tog bort tandsten. Då påpekades att han hade några lösa tänder, men eftersom han inte hade ont (sa dom) och vi inte ville (kunde) ta den kostnaden då, så beslutade vi att avvakta.

Om den veterinären hade kollat lite mer noggrant så hade hon nog upptäckt lite mer, för så dålig munstatus som han hade nu tror jag inte har uppstått på två år. Eller så går det så fort. Han hade infektioner som varade under de tänder som var dåliga. Så han har nog inte mått så bra, stackarn. Kan inte påstå att han har blivit jättemycket piggare ännu, men han måste ju läka först. Ska på återbesök på tisdag, får se vad dom säger.

En sak de gjorde var att ta bort en rot som satt kvar på en tand som "han måste ha tappat själv". Men de kunde ju inte hitta att någon annan tand var dragen förut, så det måste ha varit den som förstnämnda klinik sa att de tog bort. Jäkla amatörer, bara lämna hälften av tanden sådär!

Sen är ju hans levervärden helt uppåt väggarna. Speciellt ett av de två som kollades. Men enligt denna veterinären så kan det bero på problem med sköldkörteln. Skulle testas, får vi också besked om på tisdag. Hon var lite sur på den stora kliniken i Göteborg som är den som vi var hos senast och som rekommenderade leverkost och läkemedel. Har inte hjälpt ett dugg. Vår nya veterinär tyckte det var dåligt av dem att inte gå vidare direkt och kolla ex.vis sköldkörteln. 

Förhoppningsvis beror det på det, och så kan vi medicinera. Och få en piggare och gladare hund som också går ner lite i vikt. Han väger några kilo för mycket.

Vad detta kalaset kostade ska vi inte prata om. Tur det finns kreditkort. Men man kan ju inte låta bli att sköta sitt djur för att det kostar. Upp till en viss gräns då förstås. Det finns ju saker jag inte skulle göra på ett djur som är nästan tolv år gammalt. Men han ska inte behöva ha ont i mun i alla fall!

Det om det.

Läste med bestörtning att Tim Bergling hade avlidit. Man ska inte avlida när man är 28 år. Eller så ska man det, för att bli odödlig. Sorgligt dock. Och även om jag inte hade någon personlig relation till honom utan "bara" uppskattar det han gjort musikaliskt, så bölar man framför nyheterna när man ser vad han betytt för så många människor. Och så tänker jag på hans anhöriga som måste gå vidare i livet med en stor saknad och en sorg som kanske aldrig riktigt lämnar en. Musiken finns kvar, men det är ju ändå människan bakom den som betyder så mycket mer för de som kände honom. Tragiskt.

 

Bordeaux

Ja, så kallas nog färgen som vi har målat en vägg i vardagsrummet med. "Fondväggar är helt ute" sa min dotter, men jag tycker det blev snyggt. Trodde nog att det skulle vara lite ljusare, men blev jättebra med den lite mörkare. Passar perfekt med kuddarna! Vi hade faktiskt med oss ett kuddfodral till färgbutiken för att se vad som passade bäst. 

Men - det är ju inte bara att sätta igång och måla. Först skulle man tvätta väggen. Blev man ju lite svettig av. Sen skulle man sätta tejp längs lister och kanter. Tog ju också en liten stund. Och när man sedan hade rollat första omgången, så tänkte man lite oroligt "är det så här det ska bli?". Men med en strykning till blev det helbra! 

Före:

Efter:

Det enda tråkiga är nu, att vi måste fixa nån snygg matchande tapet till resten av rummet. Och måla CD-skåpet...

Det blir väl nästa år.

Vi har även hunnit fira påsk inklusive födelsedag. C fyllde ojämnt, till skillnad från vad han fyller nästa år. Då blir det VÄLDANS jämnt! Han fick Foo Fightersbiljetter av mig, till Ullevi den 5:e juni. Får hoppas att det är jag som får följa med  ;-)  Ska bli skoj. Det ihop med Hollywood Vampires den 6:e juni på Liseberg gör ju att man nästan inte saknar Sweden Rock alls. 

Våra barn (dotter/styvdotter + pojkvän) var här på påskafton. Vi käkade den moderna och hippa rätten "Flygande Jakob"... Nåja, varken modernt eller "påskigt", men gott!. Hade en flaska vin stående som egentligen var planerad för en som fyller år på jobbet, men den gick åt. God var den också. Fick köpa en ny igår så inte födelsedagsbarnet blir utan :-) 

Nästa år blir det femtioårskalas som sagt. Får se vad vi gör med det. En fest hade ju varit skoj. Möjligen ska det kunna ordna sig med investeringen av detta på grund av att en ny lag har stiftats som gynnar C. Pengar i sikte alltså. Men ingen av oss vågar ropa hej ännu...

Är ledig idag. Även gårdagen. Tog ett par dagars semester för att kunna slappa lite. Nåja, här har tvättats och grejats, och igår veckohandlade vi. Så man kan aldrig vara HELT ledig. Men då hade man väl blivit lite uttråkad. Det är i alla fall skönt att kunna sova nån timme längre på morgonen. 

Imorgon är det på´t igen. Och vi har fått en ny person, som jag väl får lära upp till en viss del. Blir ju extrajobb i början, men när hon kan det hon ska så kommer det att underlätta ganska mycket för mig. Så, om hon tycker att jobbet är kul och stannar kvar efter provanställningen, så kommer jag att kanske kunna utveckla epitetet "specialist" som jag har fått pådyvlat mig. Specialist på vårt användarprogram. Som jag ju naturligtvis inte är, eftersom jag inte kan allt som finns i det. Men nu kanske jag kommer att få tid att förkovra mig, och känna att jag kanske kan tycka det är lite roligt att hjälpa folk istället för att det känns som ytterligare en stressfaktor.

Usch, inte prata jobb. Jag är ju ledig!

Pratar katter istället. Vi - eller egentligen C - är kattvakter just nu. Grannen är bortrest och vi hjälper henne med matning och rensning av kattlåda, och även med medicinering av en av katterna. Han har astma, stackarn. Får medicin i en inhalator som man ska sätta på nosen och låta honom andas igenom. Men han är van så det gick ganska smidigt. Sen brukar han ju tillbringa det mesta av dagarna hemma hos oss i alla fall. Sovandes i datorstolen. Den andra katten är lite folkskygg så hon är nöjd med att hon får mat. Klappar får vänta tills matte kommer hem igen.

En och en halv centimeter

Joråsåatt. Mitt högra ben är 1,5 cm längre än det andra. Eller så kan man säga att mitt vänstra är 1,5 cm kortare än det andra.  :-P Inte undra på att jag har ont i min höft och i min rygg.

Vilket betyder att ortopedteknikern som jag var hos igår tyckte att jag skulle ha inlägg i skon. Men eftersom det är över en centimeter så föreslog hon att det skulle sättas utanpå skon. I sulan. De skär av en bit, lägger ett inlägg, och klistrar fast underdelen av sulan igen. Voilà! Både höfterna likställda. Men först skulle jag testa med en kil i skon. Så det har jag gjort nu. Fick en med 1 cm och en med 1,5 cm. Den första gick jag med igår. Kändes bra. Testade den andra idag. Lite ont/trött i höger ben (det utan inlägg). Men jag VILL ju att det högre inlägget är det som passar, för då kan jag få utbyggnad på skon. Är det bara 1 cm så får jag köpa kilar själv och lägga i. Men påbyggnaden är gratis. Och bekvämare skulle jag tro, för den där hårda kilen är inget som min häl direkt älskar... 

Kan ni fatta att man får TRE par skor gjorda? Per år. Gratis. Ja, alltså, man får ju köpa skorna själv, men inläggen fixar de bara man lämnar in skorna. Upp till tre om året alltså. Resten av livet får man förmoda. Låter ju nästan för bra för att vara sant. Men om man jämför med kostnaden för en höftledsoperation och rehab på det, så kanske de tycker det är en bra investering...

Har ny dator också. C hällde kaffe över den gamla laptopen... Panik här i måndags (jag var på jobbet). Lade hårddisken i ris, hällde ut det som gick ur datorn, lade den på tork. Ringde en datorsnubbe. Han sa "det är kört"... Så C sålde en cykel - som han har haft stående nåt år och som han tänkt på ett tag att sälja. Vips så fanns där nya pengar till en ny dator. En himla fin Asus Zenbook UX 330 CA med 13,3 tums skärm och SSD-hårddisk (= snabb och tyst). Tunn och fin. Kostar egentligen 9.000 kronor ny, men C hittade en kille på Blocket som sålde en som han köpt i september och sedan knappt använt för att han fått en jobbdator istället. Så han sålde den för halva priset. Med kvitto och kvarvarande garanti. Ibland är det bra att spilla kaffe!  :-) 

Nu har C fått igång "kaffedatorn" också, trots att datorsnubben sa att det inte gick. Så nu är C glad, och jag är glad för att jag fått en lätt och tyst dator att t.ex. blogga på. Hela "olyckan" kostade oss bara ett brutto på 500 spänn. Och förra veckan fick C en överraskning från holländska myndigheter. En återbetalning av för mycket betald skatt från 2010. Tillräckligt för att vi skulle kunna köpa två nya madrasser till sängen. De billiga vi köpte på IKEA passade inte våra ganska tunga kroppar särskilt bra. Ska avyttra dem när de nya kommit. Leverans på måndag! 

Och min löneförhöjning är klar. Bara några hundralappar, men blir ändå en liten slant på aprillönen eftersom man får retroaktivt från oktober. 

Och skattepengarna kommer till påsk. De ska jag använda till att betala av lite skulder, nu när vi inte behöver dem till någon Sweden Rock-resa i år.

Så, just nu känns det lugnt på den fronten. Har till och med fixat en liten födelsedagspresent till C, som fyller år i påsk. Får hoppas det uppskattas - återkommer om vad det är när han fått den! 

På jobbet är det just nu hyfsat lugnt. Vi hade ju en konferens i Götet för ett par veckor sedan, där jag fick ordna lite grejer eftersom vi var i våra lokaler. Fikafix plus att föredra lite nya rutiner, med allt vad det innebär av förberedelser. Samt hämta och lämna folk, eftersom det inte är fri passage in dit jag jobbar. Så när de två dagarna var till ända, var jag som en urvriden trasa. För man skulle ju sköta det vanliga jobbet samtidigt. Inte bra.

Har förresten varit hos läkaren en gång till. Tog lite mer prover, för att se om jag hade lågt kaliumvärde (för att jag äter vätskedrivande tabletter). Har inte fått svar på det ännu (efter en vecka) så jag antar att det var bra då. Däremot rekommenderades jag att dricka en brustablett magnesium varje kväll, eftersom jag har antydan till kramp i benen. Så det gör jag nu. Är väl bättre, men inte helt bra. Tar väl ett tag kanske.

Vad långa blogginlägg det blir när jag skriver mer sällan! Men visst är det en njutning att läsa om mina krämpor och jobbstress. Om inte, säg till. Nån annan. :-P 

 


Super mom

Fick en försenad födelsedagspresent från min dotter i veckan. Blev glad  <3  :-) 

 

Blev också glad att hon och pojkvännen haft en bra resa till Singapore. Fina bilder fick jag se, medan vi lunchade ihop i torsdags. Får väl se dem i större format nästa gång vi hälsar på hemma hos dem.

Annars händer det inte så mycket, kanske märks på de bristfälliga blogginläggen. Det är vinter, det är kallt, det är mycket på jobbet. När ska man hinna? Eller rättare sagt, egentligen har jag gott om tid på kvällarna. Men det är svårt att få till skrifter om just ingenting, när man är lite vintertrött. Även om jag börjar bli lite piggare. Har fått ytterligare en tablett för blodtrycket, och just nu är det bra värden. När barmarken infinner sig igen (utan FÖR många bedrägliga isfläckar) så ska jag ta itu med att promenera några hållplatser på morgonen.

Vi HAR faktiskt tagit en långpromenad med hunden tidigare idag. Och vår uppfattning om långpromenad är kanske inte som ni hurtbullar därute - en sisådär två timmar i skogen. Nej, vi gick ungefär trekvart runt villakvarteren här bortigenom. Det finns många fina hus och områden att upptäcka här fortfarande. Men vi var i alla fall i närheten av en idrottsplats, alltid något!  :-P 

Nästa vecka ska jag ha ett s.k. lönesamtal med min administrativa chef. Vad ska man säga då? Vi känner varandra ju ganska väl efter nio år på samma avdelning, men lite tillkommande arbetsuppgifter har jag ju just nu (i väntan på att den som skötte det och slutade blir ersatt med en ny). Samt att jag verkar vara den som de övriga administratörerna vänder sig till så snart de har problem med användarsystem eller med rutiner av olika slag. Och att jag är den som i samarbete med min närmaste "avdelningschef" informerar om nya rutiner och just nu även är den som har "pilotverksamhet" på det (testkör liksom). Ska även hålla ett litet föredrag om det vid ett möte i början av mars.

Sedan slipper jag ju andra arbetsuppgifter, t.ex. ekonomin. Men man ska väl inte kunna allt hela tiden eller? Tycker att jag med råge har uppfyllt lönekriterierna, får se om det syns i lönekuvertet i april sedan... Det blir som det blir. Och det är alltid en viss summa tilldelade medel som ska fördelas, så det är inte mycket att dela på. Å andra sidan ska väl vi som jobbar inom staten inte ha någon lön... vi är ju "tärande"....

Säger vissa som inte har en aning. Ni skulle bara veta vad den verksamheten jag arbetar inom faktiskt drar in till staten också!

Nog om det.

C har haft lite kontakt med grannen. Hon tipsade om ett bra band - Smith & Tell. Vet inte om jag gillade det så himla mycket, men namnet lät jäkligt bekant. Kom på att det nog var de som vann "årets rookie" vid Denniz Pop Awards för ett par år sedan. Kommer här:

Visst påminner de lite om Of Monsters and Men? Lyssna här:

Jag gillar nog Of Monsters and Men bättre, eller också är det för att videon är så cool!

Huvudsaken

Ja, ni vet den där grejen som sitter på nacken? Kändes som den skulle ramla av i förra veckan. För på lördagsmorgonen (20:e) var jag ute på min vanliga hundpromenad i den okristligt tidiga timmen (halv sju på möran). Liten nedförsbacke. Mycket is. Ja, ni vet ju vad som kan hända då? *Swish* *Pang!* Slog bakhuvudet i gatan (eller ja... isen då). Gjorde ju INUTAHELVETE ont! Svartnade ett ögonblick. Sen låg jag där och tänkte "dog jag nu?", för att en sekund senare konstatera att jag nog trots allt fortfarande levde. Låg kvar en liten stund och satte mig sedan upp. Satt kvar på den kalla isklädda marken i ett par minuter medan jag samtidigt såg mig om var hunden blev av. Handtaget till kopplet hade jag tydligen släppt i fallet så det låg på gräsplätten intill. Och i andra änden på det var hunden. Lugnt nosande på cypresshäcken som vette mot villatomten intill. Jäkla hund! Inte bry sig om vad som händer matte! Ja ja...

Reste mig sakta upp och vandrade vidare med värk i bakhuvudet, och i pannan. Och smärta i senorna framtill på halsen/nacken. Jag hade en vision när jag smällde i. Fick liksom en bild på näthinnan av min hjärna som kastades framåt i huvudet. Vilket den ju antagligen gjorde. Antagligen därför pannan värkte.

Vågade inte lägga mig ner och sova vidare sedan, utan satt upp i soffan. Tog lite Panodil. Tänkte att jag kanske borde åka till akuten, eftersom slaget i bakhuvudet hade utvecklats till en skåra med två "bullar" på var sida. Samt att senorna i halsen gjorde sketaont! Men så tänkte jag att en lördag på akuten nog inte är så himla kul. Så dagen gick, natten gick med värktabletter och halvliggande ställning i sängen. Gjorde lite "självtest" på rörlighet i händer och fötter, och räknade lite baklänges och sånt för att se att jag inte blivit helt dum i huvudet. Får man en hjärnskakning ska man ju få yrsel och/eller kräkningar också, men det märkte jag inget av.

Söndagen var bättre. Bullarna borta. Men när jag kände med fingret mot skallen bak, så fanns en liten fördjupning, och något som kändes som en fåra. Som jag ju inte vet om det fanns där redan innan, eller om det var något som orsakades av fallet.

För säkerhets skull ringde jag vårdcentralen på måndagsmorgonen, från jobbet. Gick dit efter lunch. Läkaren klämde (aj!) och kände, och testade reflexer. Efter min berättelse om värken i halsen och nacken, och den eventuella skåran i bakhuvudet (som inte han kunde känna) remitterade han mig för säkerhets skull vidare till akuten för datortomografi och för att se om jag eventuellt fått en whiplashskada i halsen. Så då fick man åka vidare dit. Kom till Östra. Ni har väl läst om mässlingsutbrottet i Göteborg? Det var där. Så jag möttes av en kvinna i gul varselväst som frågade om jag sökte vård, och om jag hade haft mässlingen. Efter att ha svarat ja på båda frågorna fick jag komma in. Trodde jag skulle tillbringa det mesta av eftermiddagen och kvällen där, men hela besöket tog ungefär en halvtimme. Först en sköterska som kollade blodtryck och puls, och även förklarade för mig att värken i pannan beror på att man får ett "blåmärke" innanför pannbenet när hjärnan slår emot. Tur det finns sköterskor som vet något, när läkarna inget säger...

Kom in till en läkare strax därefter. Han klämde (aj!) och kände, men kom fram till - efter att ha kollat reflexer och frågat om yrsel osv - att jag inte behövde någon CT. Utan bara vila och paracetamol tills jag skulle må bättre om kanske två veckor. Efter fråga om whiplash skrattade han lite och sa att "nä då kommer man in med nackkrage". (Nämnde detta på jobbet sen, varvid en kollega sa att det bara var skitsnack. Hon har en svärmor med whiplashskada. Hon har aldrig kommit in med nackkrage på sjukhus...)

Därefter har jag vilat. Not. Jobbat som vanligt. Eller mer än vanligt. Flängde till Stockholm över dagen i torsdags för att träffa mina administrativa kollegor och få en uppfräschningskurs i ett diarieföringsprogram som är ganska nytt och som vi alla kände oss lite främmande inför. Nu känns det bättre, men en flygresa tur och retur samt matning av nya kunskaper gör ju att hjärnan blir lite trött. Har också märkt denna veckan att jag är lite glömsk, får hoppas det rättar till sig. Skåran samt inbuktningen i bakhuvudet känner jag fortfarande. Det ömmar. Jag vet ju att jag har fått en spricka i skallbenet, även om läkarna inte tror det...

Och värken i senorna har flyttat sig mot nacken. Håller det i sig får man väl uppsöka sjukgymnasten igen. Tyckte i alla fall VC-läkaren.

Ja ja, kunde varit värre. Tur man är tjockskallig!

Annars då?

Ja, dagen före olyckan fyllde jag år. Fick en vinare på jobbet. Eller två faktiskt. Mina lyhörda arbetskamrater har snappat upp att jag är den enda som dricker vin av oss här hemma. Så de hade köpt två halvflaskor istället. Smart! Tänkte att jag skulle tömma den ena på min födelsedag, men bestämde att jag skulle spara den till lördagen. Men det finns nog inget mer effektivt än grovt trauma mot skallen för att man ska slopa den planen. Vinet gick åt igår istället. Mycket gott! En Riesling. Fast jag blev lite yr av de två glasen. En yrsel som höll i sig lite mer än bara som lätt berusning. Vilket antagligen berodde på att hjärnan inte riktigt tyckte om att jag gav den alkohol just nu...

Har ju fått hjälp av en sjukgymnast också, att komma tillrätta med min onda höft. Just nu har jag även hälsporre, men det brukar försvinna efter nåt år eller så... Fick övningar för höften, men det har varit lite svårt att göra alla denna veckan, för min nacke har satt stopp för det. (Låter kanske lite konstigt att nackvärk hejdar höftövningar, men testa själva att ligga ner på golvet och skjuta upp höften/bäckenet. Drar fint i whiplashade senor kan jag säga!)

Men stå vid en vägg och sträcka ut ena benet åt sidan, det har jag hållit på med. Ni som känner mig vet ju att jag ABSOLUT inte har gjort tillräckligt mycket, men jag har gjort nåt i alla fall. 

Inflammation i trokantern, trodde sjukgymnasten. Det får ni googla på!

Födelsedagen var det ju! Av C fick jag en resväska som jag hade tittat ut. En lite mindre, för resor med en övernattning. Händer ju ibland på jobbet, och ibland känns den vanliga väskan lite för stor. Så denna blir bra! Lila är den också. Fint  :-) 

 

Gott Slut!

Och Gott Nytt År! 


Tänkte jag skulle få till ett blogginlägg innan detta året drar sin sista suck. 

Sitter här med Ed Sheeran i lurarna. C gav mig hans senaste platta - och även hans första - i julklapp. Så jäkla bra! Jag gillade ju hans förra platta, men vete tusan om inte denna senaste är snäppet bättre. Den första visste jag inte ens existerade, trodde att den jag hade var debutplattan. Men den första är från 2011 - antar att den inte slog då.

Jag ser mer och mer fram emot hans konsert på Ullevi till sommaren. Vi har ju bestämt oss för att inte gå på Sweden Rock i sommar. De stora namnen denna gång är Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest. Inte några band jag har lyssnat på nåt speciellt, även om de tillhör måstena ifall man är hårdrockfan. Så jag är väl mer popsnöre då. Det har varit de mer melodiösa banden jag uppskattat mest under de fyra år jag haft glädjen att känna marken skaka under Norjebokes himmel, när Queen stod på scen, eller när Billy Idol lyckligt leende gjorde ett dundergig. Eller när Rick Springfield överträffade alla förväntningar. Så vi kommer att åka igen, när vi vet att jättesumman som krävs går till något som vi älskar. Och där ingår inte Iron Maiden. Inte värt det denna gång. 

Å andra sidan spelar ju Bryan Adams i Partille (!) till våren - kanske blir det istället. Om det finns några biljetter kvar, har inte kollat.

Får tänka på saken. 

Var på Liseberg i mellandagarna. De har ju Jul på Liseberg även efter jul numera. Jag hade två entrébiljetter liggande, som gällde 2017. Så då passade vi på. Satte sprätt på lite pengar som jag fått i julgåva från mina kollegor. Vilket slutade med två s.k. stjärnvinster - choklad i form av Anton Berg-askar och lite Twix och Snickers. Omnom. Katastrof för eventuella nyårslöften om att sluta äta onyttigt skräp, men ni får skylla på C. Det var han som vann... Själv lyckades jag vinna en liten påse med Ahlgrens bilar. Alltid nåt. Dom är slut, men det förstod ni kanske redan.

Har beställt lite kläder på Ellos. En storlek större... bättre att ha stora kläder och känna sig lite smalare, än att ha en storlek för smått och känna sig lika fet som man är. Får se hur de passar, ska väl dyka upp i posten om några dagar.

På tal om posten förresten; En julklapp jag beställt till C, kom sista postdagen innan jul. Till en boende på en adress som liknade vår. Dock inte samma efternamn. Som tur är var de ärliga och hade letat reda på mitt mobilnummer. Fick meddelande om att de hade fått det, så jag hämtade det hos dem samma dag. Fast dålig stil av Posten. Och Ed Sheeranplattan (Divide) kom ju inte förrän efter jul. C fick ladda ner den till mig istället. Men nu har versionen med textfolder kommit. Inte för att jag kommer att lära mig några texter nåt särskilt innan sommaren (jag är ganska dålig på att komma ihåg texter), men det finns ju en chans att man kan sjunga med lite i alla fall :-) 

Ja, det var det. Sista blogginlägget i år. Det har inte blivit så många, men det får ni skylla på allmän deppighet och lite hälsoproblem. Inte så allvarligt (fick blodtryckstabletter). Ont i kroppen har jag fortfarande, trots att röntgen av höften inte visade nåt. Ska på återbesök till läkare i mitten av januari, får se vad hon säger då. Men det känns bättre i sinnet i alla fall, kanske beror på att vi går mot ljusare tider igen. Även nästa år innehåller en vår, får vi hoppas.

Tills dess (eller snarare tills jag bloggar näst gång), så önskar jag de av er som orkar läsa mitt dravel, ett gott slut, och ett gott nytt år. Och till dig som köpte min bok Ellinors Hjärta som julklapp; ett stort TACK! För det var min sammanlagda försäljning det senaste halvåret... Men det får ni gärna ändra på. Klicka här.

 



Norrland

Vad gör jag här? I Norrland? Fel miljö för en sån som jag. Kallt, snöigt och lååååångt hemifrån...

Befinner mig i Östersund. En av de återkommande tre eller fyra mötestillfällena vår lilla utspridda enhet har varje år. Någon har på sistone kommit på att vi ska sprida våra gracer och variera oss i ortvalet. Men varför måste övre halvan av Sverige vara med i den kategorin? En göteborgare ska inte vara här i södra Lappland (eller Jämtland då, då...)

På torsdag kväll är jag hemma igen. Och lite nyttigt får man väl gjort här. Har idag gått igenom en av mig sammanställd handbok. Den har jag nyss uppdaterat, men det var lite frågetecken som skulle rätas ut. Nu har vi rätat ut dem. Vilket innebär ytterligare redigeringsarbete innan den blir helt så som vi vill ha den.

Samtidigt som jag håller på med ett - visserligen självpåtaget - projekt för eventuell framtida förändringar i en del av det arbetssätt vi använder. Inget som går att förklara, men det rör sig i alla fall om Excel och formler och månadssammanställningar. Dock inget som handlar om ekonomi. Tack och lov! Mer om fördelning av till kontoret inkommande arbeten, eller hur man ska förklara det.

Ja, det blev ni ju inte klokare av!

Har haft ett dödsfall i familjen också. Ifall undulater räknas dit? Han var en ganska "otam" liten sak som satt och kvittrade i en bur. Han hade sällskap halva sitt liv, men efter den andre undulatens hädangång, så har han levt de senaste fem eller sex åren som singel. Men glad ändå, med en kompis i spegeln. Tills för ett par dagar sedan när han började se lite hängig ut. Satt och "gömde" sig under en "tuss" (en massa garntrådar som är hopflätade och tjänar som leksak till undulater). Sådär som djur i allmänhet gör när de känner att slutet är nära. Igår fick han ta sitt sista andetag i handen på C. Han ligger i en liten låda i marken i trädgården nu. Man tycker ju att en liten undulat inte gör någon större skillnad, men lite tyst känns det allt ändå. Även om vi inte är särskilt överkomna av sorg. Han blev ju ändå 11 år eller nåt liknande.

Nu är det snart dags för middag! En ljuspunkt i denna stad där solen gick ner klockan tre, typ.



Vampyrbesök

Var hos doktorn idag. Blev stucken på tre (3!) ställen innan de hittade en ådra som ville släppa ifrån sig lite blod. Eller ganska mycket - fyra helrör och ett tunt rör. Många prover blev det. Får jag inte reda på förrän på måndag. Ska masa mig till ett sjukhus också, och kila in på lite "drop in-röntgen", helst imorgon, men antagligen blir det på torsdag morgon.

Högt (HÖGT!!!) blodtryck konstaterades. Men ett av proverna är för koll av nåt njurvärde, innan läkaren skriver ut blodtrycksmedicin samt vätskedrivande.

Röntgenbild ska tas av min höft. Och om jag får bestämma, även av mina tår och armbågar. För att se om jag har begynnande artros. Och med tanke på hur mina ytterleder på pekfingrarna ser ut, så är jag ganska säker på att jag i alla fall har nån form av artros där...

Högt blodtryck kan tydligen orsaka ganska många av de problem jag har; trötthet, håglöshet, huvudvärk, stresskänsla, vätska i lederna, osv. Skulle ju vara drömmen om det räcker att ta ett piller eller två för att komma i form igen. Och kanske sätta fart på den där roddmaskinen som står i rummet och skriker "använd mig!".

Skulle även få kollat hur sköldkörteln mår. Kanske är knas där med.

Till att börja med. Om proverna inte visar något, så ville läkaren gå vidare med fortsatta prover/undersökningar.

I stort - jag är ungefär så sjuk som jag tror jag är. Och jag märkte hur fort jag blir trött, när ett litet läkarbesök får mig att få ont överallt. Mina ben känns som att jag har promenerat ett par mil. Och armen där hon slutligen lyckades sätta in nålen ordentligt, värker ganska rejält.

Men en annan del av mig är lättad. Att jag äntligen fick tummen ur, och släpade mig till en doktor trots att jag alltid tror att "det kan vara värre, jag tar läkaren en annan gång".

Många plåster blev det. På lite konstiga ställen denna gång. (Jo det är mina underarmar. Om ni tycker de ser håriga ut så är det INTE hår - det är blodkärlen som lyser igenom min vita lekamen...)

Rubriken på dagens blogginlägg syftar inte bara på blodsugare, utan passar också lite in på det faktum att det är "Halloween" idag. Lika bra att omfamna detta amerikanska påhitt, för det lär ju inte försvinna. Så efter läkarbesöket köpte jag på mig en hög med godis och lade i en skål i hallen. Efter tre påringningar och tio ungar så finns det inte så mycket kvar längre 8-). De tre töser som kom senast hade nog lyckats bäst med utklädningen. De var målade i ansiktet som att de var ihopsydda, och så bar en av dem på en stor köttkniv (i plast). Pojkarna gjorde det lättare för sig, med hockeymasker av diverse slag. Nog så skrämmande, i alla fall om man känner till filmen Alla Helgons Blodiga Natt ("Halloween"). Och det gör ju alla.

Angående högt blodtryck så får jag nog stå ut med det även denna vecka. För igår var vi två istället för fem. Idag var vi tre på förmiddagen, och en stackare fick passa på eftermiddagen, när två av oss försvann. Resten av veckan är vi tre. Vilket betyder att jag har ansvar för Stockholmsdelen också. Å andra sidan är det ganska lugnt just denna veckan, är ju höstlov. I alla fall tills INVENTERINGSLISTAN kommer. Alla datorer och skärmar (och kanske telefoner) ska inventeras. Igen. Har en lista, men man måste ju ändå kolla så att det stämmer med LISTAN från huvudkontoret. Och så klart ska det vara klart senast nästa onsdag. Har inte ens fått listan ännu...

Tänk att jag fick till ett blogginlägg igen. Kan inte lova när det blir nästa gång, men det kanske inte gör så mycket. För vem fasen vill läsa en massa skräp om krämpor och mediciner?

Medarbetarsamtal

Medarbetarsamtal. Hade mitt i förra veckan. Ni vet, det där som "ska göras" men som jag personligen tycker känns onödigt. Ändå var det jag som pratade mest. Om min orkeslöshet, om min frustration över att man inte kan få saker och ting gjorda av den avdelning som ska fixa saker, samtidigt som man är den som har ansvaret för att det ska bli ordnat. Vilket orsakar stress. Gillar inte andra människors oförmåga, eftersom kraven jag ställer på mig själv (skyhöga) är något jag förväntar mig även av andra. Vilket skulle göra mig till en usel chef för övrigt, haha.

Jag pratade om hur trött jag är, hur ont jag har, och hur min vikt bara ökar och ökar (senaste året tolv kilo till...).  Och fyra av dem bara senaste tre månaderna. Sådant som gör en deprimerad och får en att kanske inte orka med arbetet riktigt. Och jag har ju den Carlssonska genen (i alla fall inom min gren) som säger att "gå till doktorn?... äsch, jag väntar lite till...", vilket gör att det alltid är sista utvägen för mig. Dels på grund av nyss nämnda inställning, men också för att jag HATAR att bli uttittad, bedömd och avförd som en fet kärring som inte orkar motionera. Och det är ju rätt. Förutom att jag vill veta VARFÖR jag inte orkar ta tag i det. För typ tre år sedan så gav jag mig ju på att cykla till och från jobbet. Höll på ungefär ett halvår. Främsta vinsten av det blev att sambon fick njuta av en grinig och trött människa som kom hem varje dag, plus att mina höfter gav upp och berättade för mig att "slutar inte du cykla nu, så ska vi fan strejka!". Låter ju som en ursäkt, men jag försökte istället med Nutrilett igen. Brukar funka på mig. Första veckan brukar i alla fall bli typ 4 kg avbräck. Oftast vätska, men då blir man lite glad och lite motiverad. Men mitt försök i vårvintras slutade med trötthet, irritation och NOLL viktminskning första veckan trots ett intag på 600 kalorier per dag. Då lägger man av direkt. Och investerar slutligen i en roddmaskin i våras. Nu så! Satte igång att ro. Rodde varje dag, lite fler tag varje gång. Var uppe i 300 tag per dag. I sisådär en månad. Minskade i vikt? Nä fasen. Fick ont i höfterna? Jajamensan. Plus en förfärlig värk i rumpan. Den där sortens värk som gör att man inte kan böja sig framåt utan att det drar till i skinkorna så man bara vill gråta. För att inte tala om armbågsleder och handleder. Värk, värk, värk. 

Jag fattar ju hur det låter. Nåt man bara har i början och att det gäller att ligga i och att det blir bättre när man får starkare muskler. Säg det till min kropp. C - som har (av specialister konstaterad) fibromyalgi, tror att jag har det. Men jag kan inte tänka mig att min värk är på samma nivå som C:s. Och jag tror ju att om jag gick ner 30 kilo så skulle min värk försvinna eller i alla fall minska. Så hur fan gör man? Jag försökte att promenera hemifrån till busscentralen i min lilla ort dit vi flyttade i somras, för att ta bussen därifrån istället, till jobbet. Ca en kvart snabb promenad. Skulle ju bli minst en halvtimme varje dag. Finemang tänkte jag. Fick ont under fötterna. Nu menar jag inte "lite ont i fötterna", utan värk som gör att när jag suttit ned och ska resa mig, så kan jag knappt sätta fötterna i golvet. Med eller utan skor. Ni skulle se detta vrak springa upp och ner mellan skrivbordsstolen och skrivaren en bit längre bort i korridoren. Haltar mig fram från och till.

Så jag behöver ett halvår utan värk. För att kunna komma igång med fler rörelser än de jag får när jag går ut med hunden varje morgon. Och som gör att jag kan få bukt med den värk jag har i armbågsleder, axlar, handleder, fingerleder och höfter. Inget som syns utanpå, när jag garvar vid fikabordet som alla andra, men den är ständigt närvarande. Som nu t.ex. när att bara sitta vid datorn gör att jag får ont i rygg och höfter. Sitter ganska bekvämt ändå. Allt statiskt blir jobbigt efter en stund.

Ja, jag vet. Jag är en oduglig människa, som inte har förmåga att vara så där duktig som alla andra i min ålder. Gamla klasskompisar, FB-kompisar, kollegor, släktingar, som går på gym, springer, spelar golf (fast det sistnämnda skulle jag av principiella och ekonomiska skäl aldrig göra!), och annat som gör att de nog får ett långt och hälsosamt liv.

Ändå är jag nog smartare än genomsnittet här i världen. Så man kan undra hur jag kan vara så jävla dum att jag låter det gå så här långt... Kriget i mitt huvud pågår jämt - tröttcellerna mot motionscellerna, hungrigcellerna mot bantarcellerna, deppcellerna mot kom-igen-nu-cellerna... Trött- hungrig- och deppcellerna har slagit sig ihop och slår sakta men säkert ner det motstånd jag ännu orkar uppbringa...

Men nu har jag i alla fall beställt tid hos läkaren. Drömmen skulle ju vara att prover visar att jag HAR dålig ämnesomsättning (som folk väl skrattar åt när feta skyller på det), att jag HAR artros eller fibromyalgi, att jag HAR någon brist som gör att jag är så förbannat trött jämt. Men det slutar väl som jag är rädd för - "se till att röra lite mer på dig så ska du se att det blir bra"...

Usch.

Men allting är ju relativt. Jag är ju hemskt lycklig i jämförelse med en 18-årig flykting som tvingas ut ur landet. Eller den som har cancer och får besked från Förskräckningskassan att hen är fullt arbetsför. För jag har kärlek, arbete, någotsånär med pengar, och ett fint ställe att bo på, i ett land som låter även hösten lysa med röda löv och dramatiska vindar. För visst njuter man mer av solen när det har regnat ett tag.

Och det bästa av allt - jag är inte Donald Trump! :-D 

Det är Per Gessles fel

Att jag började lyssna på Tom Petty. För jag gillade ju Per Gessle, och i en intervju med honom hörde jag att hans husgud var Petty. Så jag köpte en platta. Och en till. Och flera till under några år. För han hade nåt visst. En soulkänsla i en popkropp, med luftiga gitarrer och en säregen röst. När jag var i New York 1991 så var filmen Thelma och Louise i ropet, och man hörde filmlåten - Petty's låt Free Fallin' - överallt. Det var antagligen därför han var i NBC-huset och repade i Saturday Night Live-studion samma dag som vi var där på en guidad tur. Såg honom dra slutackorden på en låt, genom en ruta i en korridor ovanför studion. Ville ju höra mer! Det fick jag göra nåt år senare när han besökte Göteborg och Scandinavium. En konsert att minnas. Som jag naturligtvis inte gör nåt särskilt, men det är ju hjärnans fel. Det borde finnas en hårddisk i hjärtat också, för då hade man haft alla lyckliga stunder i färskt minne. För att jag var lycklig den kvällen, det minns jag!

Vad kul vi alla ska ha när vi en gång lämnar jordelivet,  för nu vimlar det av fantastiska sångare och artister på den andra sidan! Jag tycker inte de ska vila i frid - jag tycker att de ska rocka loss! 

Annars då? Jorå, har genomlevt denna vecka med en tröttsam förkylning. Lätt feber, nästäppa och huvudvärk. Samtidigt som kollegor var sjuka så att man fick jobba för två... Men allt går med Panodil och nässpray. Och många pappersnäsdukar. Lyckligtvis mådde jag hyfsat igår, för då hade vi 180-årskalas för tre kollegor som nyligen fyllt 60. Det var de själva som ordnade allt, så man får tacka! Fri bar och allt. Önskade bara att jag vore en människa som kunde hiva i mig mer sprit än jag gör. För det blev en tequilashot, en liten whiskygrogg med Cola, en cider till maten, och ett par bailey's på det. Sen kände jag mig så slut att jag var tvungen att lämna (ja, inte full alltså utan förkyld som sagt).

Men jag lyckades liva upp partyt lite i alla fall, när jag gjorde ett försök att blanda vodka, bailey's och fruktsoda. Gick ju sådär. Skar sig och blev gäggigt. "Oj,  det blev en spermashot" konstaterade jag, varvid jag möttes av garv. Troligen för att de andra inte hade hört talas om det 😃Så på vägen hem googlade jag lite och hittade ett recept. Som faktiskt såg ut att kunna smaka okej, till skillnad från det jag rörde ihop...

http://m.drinksmixer.com/drink3092.html 

Förresten så har jag alltid tyckt att Tom Petty och Chrissie Hynde haft äktenskapstycke. Vad tycker ni?

Äldre inlägg